Beach 2013 – toppform eller vikttopp?

Under våren mötte jag ett märkligt hinder i min träning. Så länge jag minns har jag alltid tränat i syfte att hålla mig i form. Länge struntade jag i vilken effekt det hade på min hälsa, så länge det höll mina fluffkilon på avstånd. Det har varit, och är, en lång resa för att skifta fokus från utseende och kilon till välmående och hälsa. Sedan ett antal år har jag både sett till hälsan och vikten när det gäller min träning. Mer och mer hälsosamt för varje dag. Jag är stolt över den resan och har yogan att tacka för mycket.

För ett halvår sedan hände något. Fokus skiftade dramatiskt. Plötsligt svalnade mitt intresse för att träna för att hålla mig i form – på det utseendemässiga planet. Detta kan ju låta som ett hallelujamoment, men tro mig, det är mer komplexitet än så.

Självklart är det helt och fullkomligt fantastiskt att inte längre bry sig över utseendehets, smalhysteri och kroppskomplex. Men det är inte det som det här inlägget är tänkt att handla om. Det jag under senaste halvåret upplevt är ett smärre kaos på insidan och en djup dal i min fysiska form. Jag visste inte längre i vad, på vilket sätt eller hur jag skulle hitta motivation att träna hårt. Svettas. Få mjölksyra. Pressa hjärtat.

Hård träning är något jag behöver för att balansera mig själv och må bra mentalt. Jag behöver gå utanför min comfortzone och tro att jag ska dö görandes utfall på en stepbräda för att må riktigt bra. Hur tror ni jag mådde när jag ignorerade detta i tre månader? Inte så värst toppformigt kan jag lova.

20120904-222127.jpg

Det kändes som att jag gick runt med en mörk hemlighet. Jag som är så hälsosam, tränar och äter bra, hur skulle jag kunna erkänna att jag blev totalt förvirrad så snart jag inte tränade för att jaga kilon och komma i smaljeansen? Spärren till den onda cirkeln släppte när jag började prata om det med mina närmsta vänner, och en av mina yogalärare. Då fick jag äntligen höra de magiska orden ”Jag förstår vad du menar, jag har också upplevt det”. Det finns fler! Jag är inte ensam!

Samma person, som dessutom är rätt klok, poängterade att även om det är en befriande känsla kan det också vara förvirrande. Man ska heller inte ta för givet att det för alltid kommer vara på detta viset, livet pendlar och tankarna rör sig konstant. Men nu är nu och nu känner jag såhär.

För att börja träna hårt igen finns inga genvägar, det är bara att göra det. Och så har jag gjort. För ungefär en månad sedan började jag gå på cykel activio (pass med pulsklocka) och jag har hållt i. Två-fyra gånger i veckan går jag på cykel och varvar det med coreträning, styrketräning och lite yoga. Yogan har fått stå tillbaka lite, men jag tar med mig den som stretch efter träningarna.

IMG_9455-2Detta inlägg är en påminnelse till mig själv att fortsätta svettas. För damn vad bra det får mg att må! Det är också en påminnelse om mitt mål med träningen, nu. Att MÅ BRA. Punkt. Och det är också ett tack till mitt hjärta A och till Linda för all pepp och sällskap under träningen. Ni är grymma ♥ Och smaljensen, de slängdes igår..

Har du upplevt någon liknande dipp i din träning? Berätta gärna!

Love / M

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s