Tröttma, illamående och på småkasst humör. Tycker mannen är en sopa som inte fixar lite mat till mig – jag är ju hungrig men konstig. Förstår inte alls var hans omsorgsfullhet är när den som bäst behövs. Jag är ju i princip totalt sängliggande och det är ju uppenbarligen sinnessjukt synd om mig.
Att trötthet alltid kan klubba mig så totalt. Den mest ostrategiska akilleshäl som kan tänkas. Går kvällen rädda med ostmackor och varm choklad?
Studio Fri 
Lämna en kommentar