a sum

Tiden. Det tjatas mycket om tiden. Tid är något väldigt obestående. Såklart. Just nu går tiden så fort att jag inte vet om det är förmiddag eller eftermiddag ibland. Dagarna och timmarna flyter ihop. I tisdags visste jag inte vilken dag det var. Nyss frågade jag mig själv om det verkligen var torsdag idag eller om tiden gått så snabbt att det nu var fredag? Igen.

Igår när jag och Fredrik väntade på bussen i vinterkylan (då går i för sig inte tiden särskilt snabbt) konstaterade vi att det är drygt en vecka kvar på praktiken. Just den och samma praktik som för ett halvår sedan var ett omfattande, spännande och någorlunda skrämmande projekt – som man såg fram emot. Nu är det strax slut.

Om tiden ska fortsätta i samma hastighet, ska jag sluta att blinka. För varje blink finns det så många ögonblick som jag kankse missar. Om tiden ska fortsätta i samma hastighet, ska jag snäppa upp mitt leverne i nuet än mer. Om tiden ska fortsätta i samma hastighet, ska jag aldrig säga nej till något jag vill och aldrig säga ja till något som jag inte vill.

Om tiden ska fortstta i samma hatighet, måste jag fortsätta med mitt jobb NU!