Letar krafter och återställer mig efter en rätt hård helg. Halvligger i soffan och konstaterar att mitt ryggont inte direkt blir bättre av denna icke ergonomiska ställning. Jag gör viktiga saker, letar litteraturförteckningar, kursplaner, noterar den hemska räntan på mitt relativt låga studielån, tänker över hur jag tidsmässigt ska hinna läsa en extra kurs i höst, funderar på att börja skumma i juridikanteckningarna, tänker på vad jag ska göra till lunch, vart vi ska åka på weekend, hur det blev kallt och regnigt alldeles för  tidigt, hur mycket jag ska jobba extra i höst förutom mitt vanliga extrajobb och om jag kommer trivas på camp egentligen.

En lista med det allra viktigaste prioriterat verkar onekligen vara nödvändig för de närmsta månadernas, hösten och vinterns överlevnad. Det ska vara gött och leva också. Men var går egentligen gränsen? Det där staketet mellan att leva livet – ta dagen som den kommer, och jobba hårt mot bestämda mål för att försäkra sig om att man i framtiden ska kunna leva livet?

Kanske är mitt staket lite rackligt, vingligt och i behov av renovering för tillfället. Just nu känns det som att jag traskat lite för långt in på ”framtiden har tagit över ditt liv” fältet. Vad som hänt den senaste veckan har åter igen påmint mig om att idag faktiskt är viktigare än imorgon. Nu är mer intressant än sedan, och att fånga dagen är allt annat än trams.

Med det sagt gör jag potatismos och korv till lunch, kammar håret och gör denna dag meningsfull genom att yoga, dricka kaffe och strukturera upp mitt tentaplugg inför kommande vecka. Att vara förberedd är för mig detsamma som att hålla dörrarna öppna för det oväntade och spontana. Därför gillar jag att vara lagom planerad, så att jag närhelst jag önskar kan fånga dagen.

♥