when you least expect..

Kommer hem, och är änna nöjd över situationen. Hemma. Det är gött liksom. Då toppas moset med grädde: min allra bästaste finsaste mest fantastiska barndomsvän är hemma. Nu. Samtidigt som jag. Vi är båda två inom samma radie om en kilometer. För första gången på så länge att vi inte ens minns när. Kanske var det 6 månader sedan, kankse var det 18. Clueless. Significantly interesting. Det är samma sak ändå.

Vi gick en promenad på välbekanta skogsvägar. Jag kom ihåg varför vita Converse hör bättre hemma på asfalterade platser. Det regnade men det gjorde ingen skillnad. Hunden sprang före, efter och runtomkring. Prat skratt positivism. Två timmar flög förbi på snarare två sekunder i mina tidsuppfattningsmått, tillsammans med äldsta fröken Stomby, mätt.

Hon är en helt underbar människa den där. Om jag skulle vara som någon annan, då skulle jag vara som hon. För då skulle jag också vara bäst.