ärlan pärlan

Så här är det va. Jag får definitivt skylla mig själv, men jag är inte riktigt nöjd. Vi börjar från början: i vissa situationer är jag läskigt nog lik min pappa och äldsta bror, och det är då ledighet, lugn och ensamhet börjar krypa sig på. Det är oftast då alla dessa tre komponenter kommer i varandras väg som likheten lyser igenom. Jag tycker varken om att vara ensam eller själv. Jag förstår inte poängen med att vara en när man kan vara två. Jag kan för mitt liv inte acceptera att tystnad är att föredra framför prat. Jag förstår inte poängen med att sitta hemma om ett äventyr erbjuds. Jag är inte bara pro tvåsamhet, jag är pro flersamhet.

Tillbaka till utgångspunkten, på detta plan är jag alltså slående lik pappa och brorsan. Jag tror således att detta beteende sitter rotat i mina gener och lika självklart som att jag är en envis brudjävel när jag bestämt mig för något (även detta en gen som känns igen bland samma familjemedlemmar som redan omnämnts). Problemet med detta är när jag inte följer mina instinkter utan går mot min egen natur och inbillar mig att avskärmning är rätta vägen till lugnt och ledigt. Min kropp och själ fungerar uppenbarligen inte så vilket resulterar i att myror kryper i hela kroppen och ledigheten blir en transportsträcka till vardagen, då jag återigen får den dos av socialisering som jag dagligen behöver.

Lesson learned. Jag gillar en fullbokad kalender, så länge jag bestämmer vad som fyller den. Då är jag nöjd.

(Nu är det inte så att jag klagar över det sällskap som jag har tillgång till under hela långa ledigheten, det är ett alldeles utmärkt sällskap. Under längre perioder kräver jag dock lite mer. Sånt där som inte ens topp ett pojkvän kan bidra med. Om han inte är trippelschizo och klonad förstås.)